Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar --
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...

Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.

Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan!  Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.

Ur För trädets skull, Karin Boye (1939)


Karin boye, idag hatar jag dig. Imorgon älskar jag dig, jag lovar.